Sluta hetsa, thank you very much!
Jag stör mig. STÖR mig så hårt! Var jag än tittar hetsas det ang vikt. Är det inte löpsedlar så är det på sociala medier. Inte så konstigt att barn får ätstörningar & drar in magen! Hänger ju uppe vid badet här varje dag just nu pga simskola & jag ser barn i Ninjas ålder (10 år) som går runt i bikini & samtidigt håller armarna för sina helt normala magar. Jag blir ledsen, för jag gick också så i samma ålder. Man ska inte ens ha dom tankarna som barn! Men vad gör vi vuxna för att motverka det? Ingenting. Istället finns det så många som nyper sig i magen & klagar. Barn ser, barn jämför sig. Om ens mamma eller pappa klagar på sin kropp, alltså vad tror man egentligen? Klart att barnet då börjar klaga på sin egen, om än tyst.
Helt ärligt, när jag var liten var min mamma den finaste som fanns. När hon en dag stod på toan & klagade "Jag är så tjock!" & klappade sig på magen så sa jag "Du är inte tjock?" & hon sa emot. Jag tystnade lite & studerade hennes lilla putmage. Jag hade också en liten mage.. Förstår ni, sådana smågrejer tar barn in. Duger inte föräldern, varför duger då barnet? Jag minns att jag tyckte att det var bra med baddräkt för då kunde jag hålla in magen & tyget dolde det bättre än om jag hade haft bikini.
VARFÖR kan man inte bara få vara lite tjock OCH nöjd? Jag är så trött på att läsa om människors viktminskningar. Aldrig att jag skulle klaga på min kropp framför barnen eller snacka dieter. Då överdriver jag hellre åt andra hållet. "Jag tycker att min stora rumpa är skitsnygg!" "Nä vaddå, min mage är rätt cool med sina ränder & den skvalpar som havet när jag petar på den, inte allas magar som kan sånt!" Det är en grav hets på nyblivna mammor dessutom. Man ska tappa "mammakilona" snabbt & komma i sina gamla kläder inom någon vecka. Sina gamla kläder? Well, jag har inte kvar min gamla kropp, detta är en ny variant av den.
"Jag tog steget!" & "Kan jag, kan du!". Visst, kul för dig - men när DU hetsar om dina tappade kg inför människor som faktiskt inte bett om att höra det så bidrar du till ångest & ännu mer hets. Jag skulle kunna gå ner 15 kg men jag skulle knappast må bättre för jag vantrivs inte såhär heller. Det tråkiga är att det nästan ANTAS att jag inte gillar min kropp med lite övervikt. Förr kände jag så, att jag "måste gå ner, fan vad ful jag är!", tills jag började tänka efter vad som orsakade dessa tankar.. Svaret har ni här ovan: ALLA ANDRAS HETSANDE!
Jag är inte perfekt. Jag är inte smal. Men det är inte mitt mål i livet heller, att komma i en viss stl på kläder. Jag vill inte ligga där sen, gammal & skruttig & tänka att jag plågat mig hela livet för att "vara smal & fräsch". Tsss, jag kan rocka dessa kilon också! Smal är inte lika med snygg & övervikt är inte lika med ful.
Kan vi inte bara enas om att sluta bidra till ätstörningar?
Jag tror även mycket på att inte "rätta" barn när de säger att någon är tjock etc. Små barn konstaterar ofta bara. "Hen är lång/smal/kort/brun/har svart hår" . Om barnet säger att någon är tjock är det lätt att "Så säger man inte!" kommer som en reflex, för man själv är så inkörd på att tjock=dålig.
När V säger att någon är tjock eller att jag är det säger jag att alla är olika eller att man inte behöver säga åt folk hur de ser ut. Att "har man rött hår så vet man om att man har rött hår så du behöver inte tala om det" typ. För jag tycker inte att man behöver påpeka folks utseende alls.
Jag som redan nu vid 34 har höga blodfetter pga ärftlighet. Har en pappa som fått stroke, ska absolut inte bli överviktig. Jag har aldrig rökt, varit överviktig etc men har det i generna. Det syns inte utanpå utan bara genom att jag kollat upp det med blodprov på vårdcentralen.