Leave me be.
Ibland känns det som att jag är en svår person att ha att göra med. Ibland känns det som att det inte är jag som är svår utan det är alla andra. Vet att jag har mörk humor & mörka tankar, det är inte allla som fattar sånt. Jag är inte så komplicerad men jag gillar inte människor, vilket gör det svårt att lära känna mig för jag drar mig undan. Sen kan jag hata, hata, hata.. hata sönder ena dagen. Verkligen hata så att jag inte kan fokusera på annat. Dagen efter kan jag vara lugn & from som ett lamm. Men det som skiljer sig från för kanske 10 år sen är att jag inte tar skit. Och varför ska jag umgås med folk jag inte gillar? Eller om jag inte ens har behov av att umgås med andra? Jag har sex personer här hemma som jag har fullt upp att umgås med hela tiden. När det väl är tyst & lugnt vill jag bara vara IFRED.
Föräldrar till barnens vänner som försöker komma in under min hud. Försöker & försöker. Vill fika, vill "prata mer nästa gång". Tack men nej tack, det räcker såhär. Alldeles tillräckligt är det. Du behöver inte kallprata med mig. Och det är inte för att jag är en elak person - det är för att jag inte tänker låtsas vara något jag inte är.
Man utgår ju från sig själv och jag blir ju lappsjuk efter 2 dagar, föräldraledighet var en mardröm för mig och jag såg sysselsätta mig hela tiden. Annars hade jag inte varit psykiskt stabil nu.
Känner k likadant eller är han en social person?
Hur är dina barn är de sociala eller mer ensamvargar?
Intressant att läsa om hur du känner.
Hur är din kontakt med din mamma?
Mamma bor inte här i närheten så vi ses sällan men hörs på fb & whatsapp då & då.
Hur fungerar det med barnen då? När mina barn var mindre så var ju jag med när de lekte hemma hos kompisar, dels för att de inte ville vara själva och dels för att jag inte ville lämna mina små barn hos ngn utan att ändå känna föräldrarna.... Samtidigt så har nog inte små barn behov av att leka mer än på föris eller med syskon heller utan det behovet skapas ju av föräldrarna!
Spännande ändå (förlåt, men jag som läser psykologi tycker det är enormt spännande med olika personligheter) att inte vilja vara social - kan ju dock säga att du definitivt inte har social fobi (vilket jag såg att någon ovan skrivit om)...men det är ju extremt ovanligt känns det som att inte vilja träffa andra än familjen.... Umgås Du och K hemma eller sitter Ni gärna var för sig och grejar med ert liksom? Eller är Ni väldigt sociala med varandra? Är Du social på nätet med kompisar? Känner Du aldrig att du vill "prata om saker" med ngn? Eller gör du det med K eller "löser du saker i ditt eget huvud"?
Förlåt, nu hade jag 1000 frågor - du behöver inte svara 😊
Kram!
Och ja....ÖF kan vara ett av de värsta ställena som finns- haha!