Jag har hållt en ängel i min famn.

...rättare sagt två. Vi har två änglar som vi minns i våra hjärtan. Nu är det så himla länge sen vi gick igenom den sorgen & smärtan att det känns lite som från en annan livstid, vilket man skulle kunna säga faktiskt stämmer. Det är helt annat nu & vi har fått tre barn sen vi miste Ever 2004 & sen Lolly 2005, tio månader senare. Det är inte alls samma sorg nu, snarare en nyfikenhet på vilka dom hade varit & en känsla av "oj.. hände detta verkligen mig?".

Att mista inte bara ett barn utan två på mindre än 1 år, när längtan efter ett till barn är så brutalt stark att jag inte kunde se på gravida eller bebisar utan att börja gråta, den smärtan är inte att leka med. Det är en smärta som vi riskerar att återuppleva varje gång jag blir gravid eftersom att det är 25% risk varje graviditet. Tack & lov har vi haft oddsen på vår sida länge nu & jag är SÅ tacksam för att ha sluppit ta beslutet igen om att avbryta.

Avbryta. Svälja dom där tabletterna som gör så att moderkakan slutar att fungera. Känna dom sista små sparkarna efteråt & komma till sjukhuset för att få igång värkar. Så mycket ångest. Vattenavgång, krystande. Navelsträng som snabbt klipps av.. sen få hålla en sån liten bebis, fysiskt fullt utvecklad. Jag minns fortfarande hur dom kändes, som kalla gelehjärtan. Jag tyckte att det var jobbig att dom var just kalla. Huden var röd & man såg genom den. Dessa små öron, fingrar, tår, lilla näsan.. Vad jag inte önskar att någon skulle behöva gå igenom det & absolut inte flera gånger. Tyvärr har vi inga bilder på Lolly. Jag tror vi var i sån chock att det hände igen att tankarna inte fanns där.. men jag minns att han var jättelik Ever. Ever som hade K's tår, där tån bredvid stortån är längre.

Detta är varför jag är så rädd när jag är gravid, innan ultraljuden. Jag är inte rädd för missfall, jag är rädd för att inte få missfall & ändå behöva avbryta en efterlängtad graviditet pga genetiska missbildningar. Tänk vad vi gått igenom & tänk vilka fina gåvor vi fått behålla trots allt.


Gillar

Kommentarer

Annica
Annica,
Det jag varit med om är absolut inte samma sak men.. fått höra hela livet att jag inte kunde få barn. Blev gravid som 22 år gammal. Födde en tjej, som visade ha samma syndrom som mig (så hon kan ev inte få egna barn!). Tre månader senare gravid igen. Fick en till dotter, då jag var 23 år.

Fick sedan i januari 2015 höra att om jag blir gravid och skulle vänta en pojke så är DDR STOR chans för missbildningar och/eller utvecklingsstörning.. Om en flicka så 50/50 procent för att hon också skulle få syndromet.

Plussade i maj 2015.

Födde bebis nu i januari 2016... En flicka. Troligtvis har hon inte syndromet.
annicastriss.wordpress.com
Frida
Frida ,
Fy så tragiskt. Det är omöjligt att en tänka sig in i det. Vilken lycka att ni fått friska barn efteråt.
IP: 82.99.3.229