Hembesök.

Logopeden & psykologen från BarnHab. var här idag igen. Vi pratade lite om mötet som ska vara i skolan igen, nu på tisdag. Pratade även om sist vi var på BarnHab. & logopeden tittade på Seven genom en spegelvägg när han pratade. Seven har, som sagt, ett selektivt beteende & talsvårigheter, mer än så kan dom inte säga just nu. Dom sa att om vi vill så kan vi be om en utredning om mer specifik "vad Seven har" men det får vi bestämma själva när & om. För även om nu Seven får selektiv mutism på papper så skulle dom erbjuda samma hjälp som nu. Jag vill utreda för att det kanske kan vara bra längre fram i livet? K är mer osäker på hur det. Hur som helst så väntar vi & ser.. men det var skönt att bli erbjuden! FÖRSTA gången det nämns faktiskt. Vi fick papper på bl.a olika steg mellan 1-10 på detta beteende & Seven liger på steg 7 ungefär, så han har på egen hand gjort framsteg. Bara en sån sak som att han pratar med mig med folk runtom är stort för det gjorde han inte på dagis. Ett annat papper var om hur man bemöter honom bra, vilket vi redan vet HUR men kan vara bra att visa andra personer - t.ex lärare.

Nu siktar vi mot att få till lite grejer i skolan nästa år. Jag ska bl.a komma dit ibland & sitta med Seven ensam i ett grupprum & sakta men säkert trappa upp det med att ha dörren lite öppen (nån kan ju råka höra honom prata med mig & det är det vi ska trappa upp & göra honom trygg i det men ha kontroll) & sen kanske en fröken kan komma in & säga hej & vem vet - kanske Seven kan hejja tillbaks. Det vi ska jobba med först & främst är alltså inte hans tal utan att sakta, sakta få honom att våga prata med någon annan än oss i familjen. Om än bara ett Hej!


Gillar

Kommentarer

Charlotte
,
Nu är det ju väldigt olika hur man tänker men då jag har en son som gjort en utredning, som var valfri så rekommenderar jag verkligen att göra det!
För barnet blir det konkret och för min son har det blivit ett sätt att förstå varför han gör annorlunda etc istället för att, som han innan, bara kände sig "fel och konstig".....det är lätt för ett barn att relatera till en diagnos, barn tar det oftast inte som ngt negativt utan mer som en förklaring.

Sen behöver man ju inte göra det på direkten och man behöver ju heller inte prata "diagnoser" med ett litet barn men när de bli äldre och själva undrar så tror jag att just ett diagnosnamn underlättar!
Min son är 10år och han trivs med att ha ett namn på sina svårigheter - han kan dels då förklara för kompisar etc och han förstår att han inte är "knäpp" och om ngn påpekar att han gör ngt fel så tror jag han finner "tröst" i att han själv vet vad det beror på att det blir fel ibland!

Sen är ju ibland en utredning jobbig och då kan det nog nästan vara enklare att göra den när de är små och lite mer oförstående (och utredningen kan göras mer på ett lekfullt sätt) än när de är mer i en känslig ålder typ 8-10år....

Ja, det här var inte menat som några pekpinnar utan bara hur jag upplevt det och tänkt - hoppas du tar det på rätt sätt! 😊
mansondust
mansondust,
Tack! Precis så känner jag med. Att det kan vara skönt att ha ett namn på det & inte bara känna sig "konstig" eller "fel".
nouw.com/mansondust