Detta med att vara osocial.
Jag har sen jag fick barn, känt mindre & mindre behov av att träffa vänner irl. När Star var liten hade jag några vänner kvar & vi träffades sällan, höll mest kontakt via internet. Man sågs ibland liksom. Minns att jag kände redan då att det var jobbigt att hålla kontakten. Höra av sig fast jag kanske inte ens hade lust.. men pressen fanns. Människor som inte funkar så, som älskar det sociala, hade svårt att förstå & vännerna försvann en efter en. Jag var helt ok med det & saknade det inte heller faktiskt. Jag har sen 2001 haft många vänner på internet, så jag kan snacka med folk ändå. Jag gillar ändå inte att prata i telefonen. Har man pratat med samma folk i 15 år så blir det ju en vänskap som är lika sann som en irl.
Nu får jag skriva med en hand för Isis är vaken... men hur som helst; när vi flyttade till vårt hus i Feb 2006 var jag gravid med Ninja. Jag kände ingen här & jag känner egentligen fortfarande ingen. 😉 Vissa av barnens kompisars föräldrar pratar jag med men det är ju mest ytligt. Jag är nöjd då, jag har inte ork, lust eller tid att engagera mig i någon ny vän. Det kräver av en att hålla kontakt, att bry sig om dennes mående & vad som sker i vännens liv. Jag orkar inte. Jag har SEX personer här hemma som alla ska ha varsin del av mig, varje dag, jämt. När det väl är lugnt en stund vill jag bara vara ifred & inte behöva prata eller svara på frågor. Dessutom är jag ingen people person.. ogillar folk i allmänhet.
För mig är detta inget konstigt MEN andra har en tendens att FÅ det att låta konstigt. "Men umgås du inte med nån?" Ha! Jag umgås med min familj DYGNET RUNT. Låt mig vara! 😄 "Men blir du inte uttråkad?" Snälla, jag skulle BETALA för att få ha lite tråkigt.. 😉 "Känner du dig inte ensam?" ...ska jag ens behöva besvara det?
Jag vet inte om det är ett visst personlighetsdrag? Min sambo är precis likadan, så vi förstår varann. Det hade ju skurit sig som sjutton om han hade velat ha parmiddagar framför Melodifestivalen!

Tyvärr så är min sambo raka motsatsen mot mig & gillar att umgås par vis med alla barn....
Och jag döööör varje gång!! Jag försvinner,går & hänger tvätt diskar el servar barnen el går ut m hunden...vad fan vad som helst ! Bara jag slipper sitta vid bordet med dom andra.. ( vi har bråkat sååå många ggr om detta..jag fixar bara inte det hela,finnes liksom ingen jag vill träffa över en mat bit & umgås med..)
En annan jobbig sak är när barnen vill ta hem kompisar.. Jag fixar verkligen inte det..känner mig så totalt obekväm med situationen,kryper i hela kroppen.. El när dom tjatar om att sova över.... Jesus ..lämna mig ifred bara!!!! Mitt hem,min Borg, stick annars sprutar jag eld!!!😈
Men att sitta och surra kan absolut vara trevligt.
Men när det kommer till att sitta i par, hemma hos mig blir det fullständig panik. Jag vill kontrollera alla, vad de säger, hur stämningen är, att de ska ha trevligt, jag måste serva, jag måste se till att barnen inte "stör" jag blir arg för att min sambo säger nåt korkat ( han är inte heller världsbäst på att vara social;)) jag blir nervös om någon är lite tyst, inte blir hörd, säger för mycket, bl.a. Bl.a....
Det är bara sån friid över att vara bara familjen. Slippa anpassa sig! Hatar att anpassa mig. Och jag gillar inte heller kompisar, för då måste jag anpassa mig, kanske till och med laga mat till ett till barn! Duka extra, bli nervös för om ungen tycker om maten eller om maten räcker 😩😳
Och jag hatar att vänta. Vänta på att ungens föräldrar ska hämta, hålla mig hemma för att en kompis är hos oss, inte kunna känna friheten att sitta på toan för tänk om pappan eller mamman kommer då och knackar på, för de sa ju att de skulle hämta vid 17-18...
Jag känner mig så knepig, men jag vill bara vara ifred! Med min kille och mina barn!
Tack för att jag fick skriva av mig på din blogg! 🙏😍
I övrigt kan jag bara instämma i allt! Och bland det värsta jag vet är kalas, när vuxna människor ska fira sina födelsedagar och bjuda massa folk som om dom vore små barn. Brukar alltid försöka planera in nåt när jag vet nån förälder/syskon fyller så man slipper gå.
Tycker det är såå tradigt.
Min man är hyfsat lik mig, så det funkar bra. Hade aldrig orkat med en som hela tiden ska va med kompisar och träffas i par.
Vill barnen hellre leka hos sina kompisar? eller vad kommer det sig att de sällan är hos er?
Har du sagt till att du inte vill de ska va hos er?
Blir nyfiken på j och Jenny, vad jobbar ni med? Är det jobb utan så mycket kontakt med folk?
Själv har jag jobbat större delen i vården och det är ju socialt. .. vill ha ett mer självständigt jobb där man sköter sig själv.
Vad gillar ni halloween? Och påsk? Låter ni era gå och knacka dörr? Och vad tycker ni när det knackar på er dörr?
Jag bor i Australien så har ingen jag känner mig tvingad att umgås med.
Pratar helst inte i telefon heller. Har nog pratat med min mamma 3 ggr de senaste två åren. Bi pratar på Facebook eller email!!!
Barnen får ha kompisar hemma men jag är inte överförtjust i det.
Känns bra att fler känner som mig !!