Jag tycker ibland att det är lite jobbigt att vara vuxen & sätta regler & hålla koll på äldre barnen osv. För jag är själv tonåring på många sätt bara att det inte kommer UT. Jag vill också trotsa, jag pekar finger, jag skämtar om omogna saker, jag vill rymma hemifrån, jag vill skrika & gapa när någon säger nej. 😄 Samtidigt vill jag inte vara tonåring "på riktigt" igen, att vara där ..liten & osäker på vem fan jag egentligen är. Vad jag tycker. Vilka kompisar som är äkta. Olyckligt kär varannan månad. Men jag tror att det är bra att kunna vara lite på tonåringarnas nivå då & då, samtidigt som man sen kan kliva in i föräldrarollen igen direkt när den behövs.

Jag är barnens mamma, inte deras kompis. Så ska det vara! Men oj vad jag förstår dom! Synd bara att tonåringen här hemma inte tror att jag förstår henne..

"Ditt bästa tips att stå ut med 2-års trots? ☺️😁"

​Tänker inte svara pedagoiskt på detta utan istället köra på linjen jag har i huvudet: klyschan små barn, små problem - stora barn, stora problem stämmer. Härda ut för det blir inte bättre! HAHA! 

Iofs slipper man skrikande unge på golvet som inte kan argumentera men istället växer barnet upp & blir just det man inte hade förr; ett barn som kan argumentera, diskutera & manipulera sig till saker. Det blir svårare men på ett annat sätt helt enkelt. Så tips ang. 2-årstrots? Jag har tyvärr inga. Jag vet inte hur jag överlevt! Trots överhuvudtaget, oavsett ålder, är frustrerande. En dag i taget.. en dag i taget.