Att förlora barn.

Ni är egentligen inte så många som har följt mig sen Star var liten & Ninja var bebis. Ni är alltså inte så många som var med & följde vår resa för att få syskon till Star. Det var inte så att det var svårt att BLI gravid, det var tiden efter plussandet som den riktiga kampen började. Inte bara en gång utan två gånger på 10 månader fick vi ta beslutet om att avbryta graviditeter för att barnen var sjuka.

Första gången visste ingen vad det berodde på & alla var väl inställda på att nästa gång går det bra. Jag kände inte så, jag var livrädd varje dag, varje sekund fram till ultraljudet då det bekräftades att även det barnet var sjukt, med likadana (men värre) skador än det barnet innan. Jag tror inte att någon kan förstå hur det är att gå nästan halva tiden som gravid & två gånger i rad få höra att Nej... det här ser inte bra ut. Att två gånger i rad behöva ta beslutet att avbryta, svälja en tablett som ska få moderkakan att sluta fungera & sen genomgå förlossningsarbete & föda fram små bebisar som inte lever.

Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde under den perioden 2004-2005. Att bara tänka på bebisar & graviditet hela tiden & må dåligt av att se just det ute. Jag ville bara gråta när jag såg nyfödda i affären. Allt var så satans orättvist. Varför fick dom men inte vi? Vi hade ändå tur, vi hade Star. Vi hade ett barn som tur var. Jag kan inte föreställa mig hur nattsvart det måste kännas om man står där vi stod & vara helt barnlös. Vår vardag tvingades ju fortgå, jag kunde inte ligga & gråta hela dagarna.

Så när jag blev gravid med Ninja & vi inte visste om vi skulle kunna behålla det barnet.. det är tungt att vara gravid & inte våga knyta an till barnet i ca 4 mån innan man får svaret. Det är ju en stor kontrast mellan "Det ser bra ut!" & "Nej...", liv eller död. Den gången hade vi fått svar & visste att det alltid kommer att vara 25% risk vid varje graviditet med samma partner.. alltså 1 av 4. Kom & snacka dödsångest med mig - att ligga på en brits i mörkret när ens barn undesöks inne i din kropp & du vet inte om du snart kommer att gå därifrån med ett liv eller död-besked. Allt är knäpptyst & du analyserar sönder varje andetag som personalen gör när hen sveper med ultraljudet över magen.

Detta är vad vi går igenom varje graviditet. VARJE BARN innebär denna hemska väntan den första halvan av graviditeten. Varje barn är en stor gåva & jag kommer aldrig att sluta påminna mig själv om just det. 

Jag har inte läst igenom detta för det går inte att skriva från hjärtat om man sen ska sitta & ändra. Vi behöver prata MER om detta med att förlora barn - det sker mer än man tror eftersom att folk är tysta. Folk runt en är också tysta till slut. Jag har inga gravar att gå till då barnen ligger i en minneslund i en annan stad. Men jag har foton & anteckningar från dagbok & sjukhus som bevisar för mig att dom fanns när allt känns overkligt eftersom att det gått så många år nu.

Vi har mist två barn, som inte syns för andra men dom var verkliga. Dom fanns, med hjärtslag, små fingrar, öron & små, små näsor... & vi gav dom namnen Ever & Lolly. En flicka & en pojke. Jag kommer aldrig att glömma dom.


​2004.

Gillar

Kommentarer

Isabel
,
Jag har också följt dig i många år. Minns hur hemskt jag tyckte det var när Ever och Lollys graviditeter fick avbrytas. Då var jag bara ca 15 år och tänkte att det måste vara något av det värsta som kan hända. 7 år senare satt jag själv där på förlossningen i v 22 med en liten dotter i famnen som vi fick välja att säga farväl till p.g.a svåra fosterskador. Fruktansvärt.
mansondust
mansondust,
Åh! ❤ Livet är inte rättvist nånstans!
nouw.com/mansondust
louiseanderssons
louiseanderssons,
Isabel
IP: 82.99.3.229